det finns saker jag borde vara glad över. jag vet det. jag borde egentligen vara en sprallig och lycklig individ just nu, för för första gången på länge har jag fina saker i mitt liv som jag kan räkna med. jag trivs med min utbildning. jag är kär på riktigt och på ett sätt jag aldrig varit förut, för det är helt utan oro och det är besvarat på ett närande sätt, inte ett destruktivt.

men ändå, ändå blir surrandet av mina kärleksfjärilar i magen hela tiden överröstat av min konstanta ångest och ledsamhet, och jag orkar inte bära på dessa tunga vikter längre. har i och för sig äntligen sökt hjälp för diverse psykiska monster som spökar i min hjärna, men det tar för lång tid för något att hända. allting är liksom fortfarande i någon slags utredningsprocess och jag vet inte hur länge jag står ut med väntandet.

ena sekunden känner jag mig lugn. men andra sekunden knackar mitt livs alla demoner på dörren och försöker sedan bryta sig in samtidigt vilket resulterar i kollaps på kollaps på kollaps. hamnar i en misslyckad tillvaro och kan inte ta vara på mig själv. övergår åter till att vara självdestruktiv. och att ta till hetsen, när den "behövs".

hur bryter man sig loss, undrar jag? för när jag hamnar i dåliga perioder är det så lätt för mig att fastna. allting blir en cirkelrörelse eller en evighetens åtta, jag är vilse i min egen labyrint och är för dum och rädd för att lyckas släppa ut mig själv. och jag undrar också: vill jag ut? jag har sagt så många gånger att jag vill må bra. att jag vill leva ett liv i välmående, ett där vardagen är hanterlig. men det är så svårt för mig att sätta mig in i en sådan tillvaro, för det känns inte som hemma.

hemma är helvete, standard är kvicksand, livet är lidande och jag minns inte när jag känt något annat. visst har mina tidigare tankar om en positiv framtid lyckats hålla min andning igång, men nu finns de inte längre. jag ser inte mitt liv framför mig, mitt tunnelseende leder någon annanstans. det finns ingen vardag jag orkar upprätthålla, inga rutiner jag ens vill stå ut med. allting är bara steniga berg som jag inte orkar bestiga.

att fly eller fäkta, det är frågan, och just nu känns bara det ena alternativet möjligt. jag orkar inte med det andra, orkar inte försöka. vill bara döva, dämpa, demontera mitt jag, för jag orkar inte kämpa efter att duga.