jag har inte bråttom. och jag måste gång på gång intala mig själv detta. jag är på väg ned i vikt och EN (som i detta fall) eller två dagars avsteg från the masterplan gör ingen betydande skillnad. jag har liksom tappat två kilo på LAGOM tid nu. om jag låter det gå för fort, riskerar jag att återigen bli ett hetsmonster och den värdelösa varelsen har jag redan bestämt mig för att säga hejdå till, for always.

bara för att jag nu ätit några knäckebröd & tre små nyttiga semi-scones utöver den där fantastiska KALORIPLANEN, känner jag delvis för att bara kapitulera, gå och lägga mig och gråta en skvätt och sedan fasta resterande helgdagar. men jag vet trots allt nu att det inte löser några problem.

därför gäller det att bara ta sig upp igen. från och med imorgon återvänder jag till min snälla & fina matplan som den gamla anorektikern i mig ALDRIG skulle trott på & vågat följa. för sanningen är faktiskt att man kan gå ner i vikt av att äta. i know this now.

det finns saker jag borde vara glad över. jag vet det. jag borde egentligen vara en sprallig och lycklig individ just nu, för för första gången på länge har jag fina saker i mitt liv som jag kan räkna med. jag trivs med min utbildning. jag är kär på riktigt och på ett sätt jag aldrig varit förut, för det är helt utan oro och det är besvarat på ett närande sätt, inte ett destruktivt.

men ändå, ändå blir surrandet av mina kärleksfjärilar i magen hela tiden överröstat av min konstanta ångest och ledsamhet, och jag orkar inte bära på dessa tunga vikter längre. har i och för sig äntligen sökt hjälp för diverse psykiska monster som spökar i min hjärna, men det tar för lång tid för något att hända. allting är liksom fortfarande i någon slags utredningsprocess och jag vet inte hur länge jag står ut med väntandet.

ena sekunden känner jag mig lugn. men andra sekunden knackar mitt livs alla demoner på dörren och försöker sedan bryta sig in samtidigt vilket resulterar i kollaps på kollaps på kollaps. hamnar i en misslyckad tillvaro och kan inte ta vara på mig själv. övergår åter till att vara självdestruktiv. och att ta till hetsen, när den "behövs".

hur bryter man sig loss, undrar jag? för när jag hamnar i dåliga perioder är det så lätt för mig att fastna. allting blir en cirkelrörelse eller en evighetens åtta, jag är vilse i min egen labyrint och är för dum och rädd för att lyckas släppa ut mig själv. och jag undrar också: vill jag ut? jag har sagt så många gånger att jag vill må bra. att jag vill leva ett liv i välmående, ett där vardagen är hanterlig. men det är så svårt för mig att sätta mig in i en sådan tillvaro, för det känns inte som hemma.

hemma är helvete, standard är kvicksand, livet är lidande och jag minns inte när jag känt något annat. visst har mina tidigare tankar om en positiv framtid lyckats hålla min andning igång, men nu finns de inte längre. jag ser inte mitt liv framför mig, mitt tunnelseende leder någon annanstans. det finns ingen vardag jag orkar upprätthålla, inga rutiner jag ens vill stå ut med. allting är bara steniga berg som jag inte orkar bestiga.

att fly eller fäkta, det är frågan, och just nu känns bara det ena alternativet möjligt. jag orkar inte med det andra, orkar inte försöka. vill bara döva, dämpa, demontera mitt jag, för jag orkar inte kämpa efter att duga.

efter flera veckors failfailfail och allmänt careless behaviour är det dags för skärpning. jag ska sluta resonera kring morgondagar, att det då kanske kan bli bra, och i stället fokusera på nuet. jag lever nununu. jag vet det. och jag måste deala med mat och träning nununu, inte sen.

idag ska bli en nyttig dag som inte präglas av dumt beteende. jag ska inte strunta i att räkna kalorier som jag gjort alltför ofta på senaste. jag ska räkna dem med precision och välja rätt väg. yes, i shall.

hihi, följde inte riktigt planen för kalorifördelning igår, men det blev problem för att jag skulle äta med min familj och så. följde dock planen för hela dagens kaloriintag och hamnade under 1300 kcal och det är ju huvudsaken! har haft tre helt hetsfria dagar nu, så det taaar sig. sakta men säkert. lyckades hålla mig borta från hysteriskt mackätande igår också, trots att det låg flera olika sorters nyköpt bröd på diskbänken när jag kom hem.

åt dock en gb sandwich-glass på kvällen igår, och det känns lite jobbigt. måste dock försöka acceptera sådant där så länge det ligger under kaloriplanen - och det gjorde det ju, intaget låg fortf under 1300 kcal med den inräknad. jag vet också att det är mindre risk för mig att hetsa om jag unnar mig ngt sådant där då & då. och mindre risk för hets = mindre risk för viktuppgång, vilket ju är det absolut viktigaste att undvika till varje pris. så jag ursäktar mig själv.

nu är det nyyy dag. ska käka frukost vid nio och sen dra till bibblan tror jag. tänkte passa på att kolla upp några ätstörningsrelaterade böcker när jag är där. vill väldigt gärna läsa mattillåtet, men den är utlånad så jag har reserverat den. verkar dock som att ät allt! av samma författare finns inne, så jag kanske ska plocka upp den. har gjort en lista med några skönlitterära böcker och några personliga sjukdomsskildringar också, som jag tänkte leta efter när jag väl är där. jag tipsar om jag hittar något bra!

toodels.

det är intressant att allting kring maten direkt känns bättre när jag har tagit ett ordentligt beslut om skärpning. att jag skrivit i bloggen igen gör mig jättemotiverad att lyckas hålla mig hetsfri. det känns liksom mer verkligt när man skriver om det här, än när man bara reflekterar kring det inuti sitt eget huvud.

min plan just nu är att återgå till nyttigt ätande som hjälpte mig bli hetsfri förut. det känns som att en av anledningarna till att jag hetsat på senaste är att jag inte har orkat laga nyttig mat och äta regelbundet. jag vet ju sen tidigare att det lätt kan leda till big fail, så jag har bara mig själv att skylla. nu är det back to basics med regelbundet ätande och ett inte alltför lågt kaloriintag. lägger min maxgräns på 1300 kcal igen. det är typ det jag känner mig tryggast med. mängden kan dagligen fördelas ungefär såhär:

» frukost (200 kcal) - här kan jag exempelvis valfritt kombinera två saker av följande: a) lite yoghurt & müsli, b) nyttig smörgås, c) kokt ägg, d) keso & bär, e) frukt, f) havregrynsgröt.

» lunch (300 kcal) - som lunch kan jag t.ex. laga något proteinrikt och äta med grönsaker. jag kan även äta soppa och någon smörgås. eller en ordentlig sallad. det viktigaste är att det ligger runt/under 300 kcal.

» mellis (200 kcal) - valfritt.

» middag (400 kcal) - valfri maträtt som ligger runt/under 400 kcal. här är det bra om jag väljer något utifrån vad jag ätit tidigare under dagen. har jag t.ex. ätit dåligt med protein kan det vara på sin plats att käka något proteinrikt.

» kvällis (200 kcal) - valfritt, helst inte kolhydratbomber dock.

jag har hållit detta schema både igår och idag, så jag känner att jag är på väg tillbaka till en stabil mat-tillvaro!

nu har det blivit dags att gå ut och promenera en sväng. kanske ska inhandla lite cola light också. (och cigg, möjligtvis, trots att jag håller på att vänja mig av från sommarrökandet. är nere på typ två cigg om dagen, så det är ju bra iaf. men jag behöver typ fortfarande de där två!)

majoriteten av min sommar har fan varit en BRA sommar. jag vet att jag borde vara jävligt glad över det. matintaget har fungerat exceptionellt i princip varje dag. men så hände något dumt i augusti när jag kom tillbaka från en viss festivalvistelse. när jag var där käkade jag typ ingenting. levde på någon yoghurtbägare om dagen (och eventuellt lite soppa) och drack vin-vin-vin-vin i alldeles för stora mängder.

när jag kom hem drabbades jag dock av totalpanik. jag ville inte vara tillbaka. på festival var allt ett paradis: jag behövde inte äta, jag kunde dricka mig stupfull varje dag, jag var bland roliga människor 24/7 och behövde inte oroa mig för verklighet och ansvar. och så kommer jag hem och inser att allting bara är ett helvete. vad gör man då? jo, man börjar hetsäta igen.

nu har det gått några veckor då jag hetsat regelbundet, så det är dags att bryta den här onda cirkeln one more time. jag har ju gjort det förut. jag vet att jag kan göra det igen. måste dessutom försöka ändra på min nuvarande negativa inställning till livet, eftersom jag vet att den orsakar en stor del av den hopplöshet som får mig att tillåta hetsepisoderna.

höst är lika med skärpning och temperatursänkningen ska åtföljas av viktminskning. jag vill ju kunna känna mig fin i alla översnygga höstkläder. så, nu är det dags: nyttigt ätande och TRÄNING, som jag inte ägnat mig åt på duuunderlänge. tänkte investera i ett nytt träningskort i veckan som kommer, förhoppningsvis redan imorgon, och så ska jag fan försöka träna nästan varje dag. träning är ju kul och energigivande. man blir en gladare människa av att träna och nu är det faktiskt dags för mig att bli glad igen.

jag tänker börja blogga här igen, för jag vill att min viktnedgång ska vara medveten. jag vill lägga krut på den. jag har börjat bli så jävla sporrad nu på senaste tiden. mest för att jag har märkt att mina nyckelben och revben syns tydligare och tydligare i spegeln. (THANK GOD.)

jag provade en klänning idag som jag speglade mig i sjukt noggrannt. har nämligen bilder på mig själv i samma klänning för ungefär ett år sen, under tiden då jag var på väg ner i vikt. kändes som en rätt bra grej att kunna jämföra hur jag ser ut i klänningen nu, med hur jag såg ut då, för att få något slags referensmärke på hur smal jag är. vågar ju liksom fortfarande inte ställa mig på vågen (ja, jag vet att jag är löjligt feg). i alla fall. jag såg ut att vara ungefär lika smal som då på benen, men det ser ut som att jag är smalare i midjan nu. om jag jämför med min vikt då, så borde allt det här betyda att jag förmodligen ligger någonstans runt 19-19.5 i bmi för tillfället, för det var vad jag hade i bmi då. jääääävligt spekulativt, i och för sig. man kan nog inte gissa på det sättet egentligen, men man borde ändå kunna tänka UNGEFÄR så, eller?

oavsett vilket så är jag påväg att bli smalare. och ännu smalare ska jag bli.

den där hetsen förra veckan är redan bortglömd och bortbantad. i fredags åt jag ingenting alls (drack dock lite alkohol, men inte mycket) och i lördags bara några sushibitar. i söndags åt jag en portion kalorisnål mat. igår hade jag en allmänt nyttig dag på runt 1000 kcal. från och med nu ska jag som vanligt försöka att inte hålla mitt kaloriintag för lågt, för då stannar bara min viktnedgång och jag riskerar hets instead. ska i stället försöka ligga runt 1000. det är typ det perfekta intaget. märker att jag går ner på ett stabilt sätt då också.

på återseende!

det enda jag vill göra just nu är att bestraffa mig själv på ett oändligt antal möjliga sätt. jag vill skrika mig ut ur min egen kropp. jag har hetsat idag. det är första gången jag gör det på ca två månader, så jag fattar inte vad FAN jag tänkte. hela dagen har varit fullproppad med ångest. bland det första som hände efter att jag vaknade imorse var att jag började störtgrina mitt från ingenstans. så när jag satt extremt uttråkad, utan någon som helst aning om vad jag skulle göra för att komma över alla bubblande helveteskänslor, tog jag självklart till maten.

nu vill jag bara dö. varför gjorde jag såhär? fy-fan.

jag orkar inte blogga och jag vet egentligen inte varför. det känns bara som att jag har tappat en hel del motivation. jag vill fortfarande ner i vikt. gud, om det är någonting jag vill så är det att tappa kilon. men jag har börjat tröttna på att det enda som ockuperar min hjärna är tankar kring kalorier. jag vill fortfarande räkna dem, men jag orkar inte tänka på dem konstant between mealtimes. jag vill kunna koppla av och koppla på. att bry mig om räknandet när jag behöver göra det - när jag ska äta - och att inte bry mig om det alls när jag sysselsätter mig med annat. så att jag kan sysselsätta mig med annat, utan att helt tappa koncentrationen.

ibland känns det som att jag försöker styra mitt liv med fjärrkontroll och att jag tillfälligt har tryckt på paus. jag har pausat för att jag vill bli av med det där överflödiga fettet på min kropp. när det är borta vill jag kunna trycka på play igen och leva vidare. leva mitt liv och vara lycklig. göra allt det där som jag inte tillåter mig själv att göra, för att jag är för tung. problemet är att ett liv inte går att pausa. mitt försök till pausande leder bara till isolering. världen utanför fortsätter ändå. jag riskerar att hamna utanför min sociala tillvaro, att hamna utanför mitt liv.

det går inte att stanna tiden, och det är den obehagligaste insikten som finns.

jag är hemma igen! utlandsresan har verkligen gått förvånansvärt bra, och jag har lyckats hålla ner kaloriintaget ordentligt, nästan varenda dag. en dag höll jag dock på att få seriös panikångest då jag tror att intaget klättrade uppåt 1600-1700 kcal, men det var också the worst it got. de flesta dagarna låg jag runt 1000 och många av dagarna låg jag på 700-800 kcal, så jag är jäävligt nöjd, allt som allt. har definitivt tappat lite av mitt kroppsomfång den senaste tiden. jag känner det på mina kläder och jag ser det i spegeln. det går alltså långsamt nedåt, men jag har inte vågat väga mig än, så jag vet inte hur många kilo det egentligen rör sig om.

det är nu den 29:e juni, vilket innebär en enda återstående dag i denna månad. en månad under vilken jag inte har hetsat en endaste gång. det känns både fantastiskt och helt surrealistiskt. jag trodde aldrig att det skulle gå! senast jag hetsade var artonde maj. det känns som en evighet sedan.

och jag vägrar falla tillbaka i mina dåliga vanor! som det är nu, är allting perfekt.

all stress börjar göra att jag känner mig rädd för att råka hetsa. jag vet inte alls vad jag ska äta till middag idag och jag är jätteorolig för att jag ska springa och göra mackor vilken sekund som helst. det värsta är att jag har slut på grönt thé! annars hade jag bara kunnat tagit mig en kopp nu och varvat ner. usch. men nej, jag tänker fan skärpa mig och försöka andas i lugn och ro ändå. eller så tar jag en promenad och handlar thé och cola zero som jag kan ha till supersize vs superskinny ikväll. jag ska klara det här!

idag borde jag verkligen ta itu med en massa jobbiga grejer, men jag har varken lust eller ork. det enda jag kan tänka på är utlandsresan och hur nervös jag är inför den. jag försökte ju tänka vettigt och normalt kring allting och ge mig själv råd inför hur jag ska tänka när jag är där, men nu när resan närmar sig på riktigt så blir jag bara hur skraj som helst! min kropp förbereder sig verkligen på att få göra något livsfarligt. jag får hjärtklappning när jag tänker på det, och vet inte alls hur jag ska organisera tankarna. jag vill ju inte gå upp i vikt. jag får inte gå upp i vikt. jag tänker inte gå upp i vikt. förmodligen behöver det ju inte ens vara så att jag går upp i vikt! om jag rör på mig mycket och försöker äta nyttigt är det säkert ingen fara. så varför känns det ändå som att jag kommer komma rullande hem som en jävla boll? varför får jag för mig att det inte kommer att finnas någon mat alls där som jag kommer att kunna äta utan bedrövlig ångest? när jag försöker se ätandesituationerna framför mig, får jag panik på en gång. fuuuck. om resan inte hade varit med familjen hade det inte gjort lika mycket, för då hade jag liksom inte haft ögonen på mig på samma sätt. men om jag håller på och beter mig extremt skumt runt maten hela tiden, så kommer min familj att lägga sig i. det vet jag. och jag klarar verkligen inte av när folk lägger sig i mitt ätande. jag kommer få krupp. kill me.

gårdagen gick förvånansvärt bra, faktiskt! fast shit, vad jag kände mig nära att falla i fällan. kvällen började nämligen med att jag satt på en pub med några vänner som ju självklart inte hade käkat än, och alltså skulle käka middag. maten såg helt underbar ut, men jag vägrade slå slint och beställa något. om jag skulle slå slint, tänkte jag att det ändå inte var värt att göra det så tidigt under kvällen. då skulle jag ju förstöra hela utgången med att bära på en massa ångest. så jag sa bara att jag inte skulle äta, och det var som tur var ingen som ifrågasatte det. i stället fick jag titta på när de åt. jag intresserar mig alltid för hur andra äter. vad de äter först på tallriken, hur fort de äter, om de lämnar mat. det är nog en jävligt skum grej att fascineras av, men jag tror att man kan lära sig en del av det om man har problem med mat. man kan liksom snappa upp lite hintar kring vad som faktiskt är ett normalt ätande.

i alla fall, när vi sen gick ut drack jag inte särskilt mycket. kanske mindre än vad jag egentligen ville göra, men jag vägrade tappa kontrollen. alkoholintaget hamnade på cirka 550 kcal. förmodligen lite mindre, men jag vill hellre räkna i överkant än underkant. sen blev det i och för sig massa-massa dans också, så förhoppningsvis brände jag bort en del av dem. när vi skulle börja röra oss hemåt gick självklart alla och köpte fyllekäk i form av kebabtallrikar och annat läskigt, men jag köpte i stället tre burkar cola light att ta med mig hem, haha! när jag kom hem mitt i natten sen, hade jag sjukt ont i huvudet, så jag tillät mig faktiskt att äta ett litet mellanmål innan jag somnade. en knäckebrödsmacka och lite miniyoghurt med müsli, blev det, som tur var. men det hade kunnat bli helt annorlunda, för när jag vinglade in i köket på natten låg det sockrade munkar och nyköpt vitt bröd på diskbänken. fy-fan. det är ju kanske inte direkt det bästa att få kastat i ansiktet när man har alkohol i kroppen heller. men jag klarade av att undvika det! och det gör mig överlycklig idag.

nu ska jag dricka massor av grönt thé och försöka återställa vätskebalansen i kroppen. take care, ni som läser. <3

idag ska jag dricka alkohol och det är alltid lika läskigt. framförallt för att man oväntat kan få en sådan där släng av fyllehunger som jag verkligen AVSKYR. har ätit 390 kcal idag. vet inte om jag ska äta något mer innan jag börjar dricka. ett äpple vore kanske bra. men det känns jobbigt att behöva äta något mer, eftersom jag vet att jag kommer klunka ned en massa kalorier i flytande form. damnit. blir nog mest vitt vin idag, eller lightöl/lightcider om det finns (men det hör ju till ovanligheterna). vet inte var jag ska sätta gränsen. om jag dricker fem glas vin (ca 550 kcal), så kommer jag att ligga på 940 kcal totalt. det känns okej. då gör det inte överdrivet mycket om jag sen skulle råka ta ett glas till heller. åh, jag hoppas verkligen att det här kommer att gå vägen...

anna, vad glad jag blir att du följer det jag skriver. jag skrev lite om bakgrunden till min situation i det här inlägget. dock kanske jag ska ta och skriva ett inlägg om de känslomässiga orsakerna till att allt började, och vad som hände när jag övergick i hetsätning. men jag måste nog samla lite mod först, för det känns fortfarande jobbigt för mig att reflektera kring de värsta perioderna av det som varit.

angående hur allt är nu, så kan jag bara säga att jag är helt överraskad av hur bra det har gått med det regelbundna ätande som jag försöker upprätthålla. jag är idag inne på min tjugoandra dag utan hets och jag känner mig "friskare" nu, än vad jag gjort på länge. men det är ändå på sätt och vis förrädiskt av mig att tänka så, för egentligen är mitt beteende nu inte särskilt annorlunda från när jag uppfyllde kriterierna för anorexi. jag är lika besatt av tanken på att gå ner i vikt och jag är lika besatt av att kontrollera mitt matintag, trots att jag äter regelbundet. jag har i nuläget lagt min maxgräns på 1300 kcal, för att jag vet att allt under det leder till viktnedgång. men under mina tjugoen hetsfria dagar har mitt intag genomsnittligen legat under 1000 i alla fall, och det är ju för att jag egentligen helst av allt vill äta så lite som möjligt. alla ångestkänslor kring mat och ätande finns alltså kvar, trots att jag tillåter mig att äta mer nu.

i ärlighetens namn tror jag att den enda anledningen till att jag klarar av att hålla fast vid detta regelbundna ätande, är att jag vet att det leder till att jag går ner i vikt. om jag skulle äta mindre än vad jag gör nu, så vet jag att jag skulle hetsa regelbundet och som följd gå upp massor. tankarna på viktnedgång är alltså fortfarande det enda som driver mig i mitt ätande, och det är lite läskigt att konstatera det. visst vill jag en dag bli "normal" på riktigt, men som det är nu är jag inte beredd att varken släppa på kontrollen eller göra mig av med min matvåg. så min strävan efter viktnedgång fortsätter.

och p.s. om du eller någon annan vill snacka mer, så får ni jättegärna maila mig på adressen som står där uppe i spalten till höger. :) d.s.

jag bär hela tiden på en känsla av skam. skam över att vara den jag är, över att vara som jag är. den här känslan leder till att jag gärna gömmer mig. jag tycker att det är obehagligt att synas, för risken finns ju att jag råkar avslöja mig själv. när jag omges av andra människor undrar jag därför ständigt hur jag ska skådespela för att de inte ska se igenom mitt skal. de får inte lyfta på slöjan och se vad som gömmer sig där under, det där som jag skäms över så.  de får inte se mig. och på grund av det här, kan jag inte tillåta att mitt imperfekta jag lyser igenom min uppenbarelse. min kropp och min yta har ju möjligheten utgöra en slags sköld. jag måste forma dem till ett perfekt pansar, som ingen kan tränga sig igenom. om jag bara är tillräckligt vacker och tillräckligt smal, kommer min skam inte att synas. och då behöver jag kanske inte gömma mig längre.

jag är så nära på att ge upp och bara sluta äta helt. är livrädd för all mat. får panik, hela tiden, så fort jag ska käka något. men jag vet att jag måste äta, så jag gör det ändå. annars riskerar jag bara att börja hetsa igen och jag vägrar gå upp i vikt. jag verkligen vägrar. klarar inte av faktumet att det finns en massa fett på min kropp. vill att det ska bort, för alltid. vill att min hand ska räcka runt alla mina kroppsdelar. vill känna mig fjäderlätt, tunn och bräcklig. kanske är det konstigt, men jag saknar att vara konstant frusen och svag. take me back, take me home, to the place where i belong. jag måste bli smal igen. jag bara måste.

jag kom på en bra grej med utlandsresan: jag kommer att kunna röra på mig sjukt mycket. det kommer att finnas gym på hotellet och sen tänker jag typ bada som en galning och simma-simma-simma. och promenera! på det viset gör det ju inte lika mycket om man inte kan äta lika bra som hemma. haha, just trying to find the positive, liksom. sen kom jag på en dålig grej också och det är att det känns hemskt att behöva visa sig i badkläder. jag vet inte ens vad jag ska ta med mig för badkläder. borde kanske köpa något nytt. benen är det värsta att visa. men man kanske kan ha typ bikinitopp och badshorts?

är så jävla trött. trött på allt. men mest av allt trött på att känna mig så här tjock. jag är så jävla upphängd på specifika kroppsdelar. kan liksom inte se en helhetsbild av min kropp i spegeln, utan måste granska varje del för sig. klämma på låren, klämma på magen, klämma på armarna. iaktta benen, iaktta magen i profil. ser aldrig en kropp, bara kroppsdelar, som om de vore bortskurna från mig. och sen hatar jag dem. intensivt.

och jag borde vara så jävla nöjd med att jag är på min artonde hetsfria dag, men det enda jag kan tänka på är att jag aldrig någonsin vill äta igen. idag har det regelbundna ätandet varit svårt och till lunch blev det bara en banan, på grund av en massa ångest. när jag skulle göra middag fick jag panik för att jag inte visste vad jag skulle laga. jag granskade innehållsförteckningarna på typ alla matvaror vi hade hemma under säkert en halvtimme, innan jag klarade av att fixa ihop något. ibland orkar jag bara inte mer. en del av mig vill verkligen att jag ska kunna skita i att känna på det här sättet, men en annan del av mig vill aldrig någonsin släppa kontrollen. tänk om jag bara kunde ha helt normala känslor kring mat, som så många i min närhet verkar ha? ibland tänker jag hur skumt det är att min hjärna går på högvarv till och med när andra äter. det är inte sällan som jag beräknar andras kaloriintag medan de sitter och tuggar på något. inte för att jag vill bedöma dem - det handlar bara om mig själv och mina problem. det kan exempelvis få mig att känna mig lättad om jag vet med mig att jag ätit mindre än någon annan under en viss måltid, eller under en dag. fy för mig.

jag vaknade nyss, drog på mig mina byxor och kände mig som världens fetaste nu levande person. fan vad jag hatar att känna mig vidrigt fet. mitt största komplex är mina ben. jag hatar att vara päronformad! vantrivs verkligen med mina lår. fy.

jag måste verkligen börja träna massor igen, för det var bra längesedan jag ens var på gymmet nu. och jag saknar känslan, som fan. jag borde typ gå och träna varje dag innan jag drar utomlands. idag hinner jag nog inte. men jag borde satsa på att göra det från och med imorgon. verkligen.