gosh, vad den här dagen känns stressig. jag har en hemtenta som ska lämnas in imorgon och jag har en hel del kvar att skriva. börjar nästan bli orolig över att jag inte kommer att hinna, men jag försöker intala mig själv att tiden kommer att räcka till. och att det kommer gå om jag bara satsar lite. det jobbiga är att jag är rätt dålig på att hantera stress. framförallt när det kommer till maten. stress kan lätt få mig att slå över i hets. så jag tänkte att jag skulle skriva av mig lite i bloggen och framförallt konstatera för mig själv att jag inte tänker tillåta någon jävla hets idag. det här är ju liksom min sjuttonde hetsfria dag! (tänk! jag har snart klarat tjugo dagar!)

förresten, i natt drömde jag om den där utlandsresan jag ska göra. nu är det inte alls lång tid kvar tills jag sticker och jag har fortfarande ångest över maten där. som fan. men jag har kommit fram till att jag inte kan låta det förstöra hela semestern. jag måste försöka se det positiva i situationen och tänka ut innan hur jag ska bete mig för att hantera ätandet. strategier är good stuff, right? här är några ledord från mig själv, till mig själv, som jag tänkte ta med mig på semestern:

1) var avslappnad! ta det lugnt och stressa inte upp dig onödigt mycket över maten. tänk på annat! tänk på att du är på semester för att ha roligt och inte för att konstant oroa dig över mat. om du kommer till måltiderna med ett lugn inom dig, kommer det att vara otroligt mycket lättare att hantera ätandet och att tänka logiskt kring det! försök också att äta långsamt, när du väl äter, så att du kan behålla lugnet och hinner få mättnadskänslor.

2) välj det bästa möjliga alternativet. det är möjligt att inte alla restauranger har extremt kalorisnåla rätter. men även då så inte är fallet, går det självklart att välja det alternativ som är bäst av de tillgängliga. tänk inte i allt-eller-inget-termer så att du tar något onyttigt, bara för att det inte finns något extremt nyttigt. ta det nyttigaste av det som finns! (hellre nästan rätt än helt fel.) om det inte finns en enda rätt som inte är kaloribombastisk, kan du också lämna kvar precis hur mycket mat du vill på tallriken.

3) stå på dig. om någon skulle kommentera vad du äter eller hur mycket du äter, behöver du inte hamna i försvarsposition. det är du själv som bestämmer vad du stoppar i din kropp och du ska inte känna dig tvungen att äta bara för att andra tycker att du ska göra det. du har kontrollen och du bestämmer själv.

nu ska jag återvända till tentaskrivande. förhoppningsvis hinner jag bli någorlunda färdig innan supersize vs superskinny ikväll!

chloe, din kommentar fick mig att inse att jag kanske borde skriva lite kort om min bakgrund och mitt mål, så here goes:

jag har ingen diagnosticerad ätstörning, men har under en väldigt lång tid haft ett liv präglat av både skev kroppsuppfattning och upptagenhet kring mat och träning. jag uppfyllde alla kriterier för anorexia under förra året, fram tills att jag började hetsäta i höstas och sakta men säkert började gå upp i vikt. jag uppfyllde, och uppfyller, dock inte kriterierna för bulimi, på grund av att mina hetsätningsepisoder inte har pågått två gånger i veckan under sex månaders tid. det jag försöker göra nu är att normalisera mitt ätande (med framför allt regelbundenhet) till den grad att jag helt kan sluta hetsäta. samtidigt vill jag hålla mitt kaloriintag under 1300 kcal om dagen, då jag vet att det samtidigt leder till viktnedgång för mig. mina mål är alltså att a) bli fri från hetsätning och b) gå ner i vikt (även om många hävdar att dessa mål bestrider varandra då bantning upprätthåller hetsätning). min målvikt är något skev: 45 kg, vilket skulle ge mig ett bmi på 15.9. jag skulle dock bli sjukt nöjd bara jag hamnade på 48-50 kg. i nuläget har jag ingen aning om vad jag väger, för jag har inte vågat ställa mig på vågen på extremt lång tid. jag känner att jag vill gå minst någon månad till med bra matvanor och utan hetsande, innan jag är modig nog att ta reda på hur de där siffrorna lyder.

hade en massa matångest igår, men jag bet ihop och åt ändå. regelbundet ätande is the shit, även om det gör ont och tär på en at times. idag känner jag mig inte lika ångestladdad och det är skönt. dock är jag allmänt seg och lat, så i stället för att plugga massor (vilket jag verkligen måste göra), glor jag typ bara på film och slappar. hahaha. ibland tycker jag att det är så jävla skönt att få tiden att gå. det är lite weird, egentligen, men jag älskar typ när en massa timmar bara försvinner utan att man tänker på det. det har ju lite med maten att göra också, om jag ska vara ärlig. när timmar försvinner, försvinner en massa ätandetillfällen (och hetstillfällen). mina känslor viskar liksom fortfarande att det är desto bättre, ju längre jag går utan mat, trots att jag logiskt försöker implementera ät-var-tredje/fjärde-timme-regeln.

jag har ett rätt löst planerat ätschema, som jag försöker följa så gott det går. det ser ut såhär:

09:00 - frukost.
12:00 - lunch.
15:00 - mellanmål.
18:00 - middag.
21:00 - kvällsmål.

ibland blir det förskjutet med en timme eller två, men jag försöker att låta det gå max fyra timmar mellan mina mål. då hinner man aldrig bli för hungrig och så slipper man få hetssuget triggat när man till slut väljer att äta.

be running up that road, be running up that hill, with no problems.

det här är min fjortonde hetsfria dag. tidigare kunde jag inte ens inbilla mig att jag skulle kunna komma såhär långt. under våren har jag i princip trott att allting bara var kört. hetsmängderna har varit katastrofala och tillfällena för täta. jag visste inte hur jag skulle komma ur helvetet och jag mådde så dåligt över att vara i det att jag trodde att jag skulle gå under. när jag började gå upp i vikt från att ha legat på cirka sjutton i bmi, fick jag en så stor kroppslig ångest att jag seriöst inte visste var jag skulle ta vägen. viktuppgången ledde till en ångestladdad depression, och mat hjälpte för att tillfälligt döva känslorna. eftersom jag tänkte att det skulle ta hopplöst lång tid att bara gå ner ett kilo i vikt, försökte jag om och om igen med alltför hård kalorirestriktion, vilket gång på gång bara ledde till hetsätning.

men så vände det. och om jag ska vara helt ärlig, så förstår jag inte riktigt hur det kommer sig. jag tror att det beror på att jag verkligen kände att det aldrig någonsin är värt att hetsa. att jag gärna skulle gå hela livet utan att göra det igen. tidigare tror jag ändå att jag har funnit någon slags tröst i hetsandet. att jag har vetat att jag om x antal dagar ändå kommer att slå slint och kunna äta det där onyttiga som jag är sugen på. nu vill jag helt enkelt inte. jag började inse hur dåligt jag verkligen mådde efter mina hetsattacker - både psykiskt och fysiskt. var det värt den magonten, den gråten, den känslan av hopplöshet? självklart inte.

jag bestämde mig för att helt sluta hetsa, jag läste självhjälpsboken att övervinna hetsätning och jag började dessutom försöka tänka på hur jag skulle utforma mitt ätande för att kunna hålla mig hetsfri. jag har levt under väldigt strikta regler kring ätande under en så otroligt lång tid. det har handlat om hårda gränser för hur många kalorier jag får äta, regler kring vilka livsmedel jag får äta, riktlinjer för hur många kalorier jag måste träna bort varje dag för att få äta en viss mängd, och så vidare. vad jag bestämde mig för var att försöka lätta på tyglarna och släppa lite på reglerna, både kring ätandet och träningen.

det intressanta är att det verkligen, verkligen har fungerat. jag känner att jag har återtagit kontrollen över min situation. det enda jag önskar nu är att jag inte skulle ha så mycket ångest kring de situationer som är okontrollerbara. exempelvis utomlandsresan som jag ska göra om två veckor, då jag inte kommer att kunna ha samma benhårda kontroll över maten (jag väger fortfarande alla mina livsmedel och kaloriberäknar verkligen allt jag stoppar i mig). men även släktmiddagar, restaurangbesök och liknande. igår tackade jag nej till att dra hem till min mormor (det var ju mors dag), för att jag visste att det skulle serveras pizza där, och att det skulle uppfattas som sjukt konstigt om jag inte åt någonting. men pizza, det tänker jag fanemig inte käka alltså. seriöst. då känns det, hemskt nog, faktiskt bättre att jag stannade hemma.

tänk om jag aldrig kommer att kunna ta farväl av kontrollen? hur kommer mitt liv att se ut då?

förresten är det här den tolfte hetsfria dagen för mig. fabulöst, eller hur? jag lovade ju mig själv minst tolv dagar, och nu är jag liksom redan nästintill framme. bara en dag till, så har jag klarat mitt mål! det känns hur bra som helst, verkligen. jag kommer dessutom definitivt att fortsätta kämpa & försöka samla på mig så många hetsfria dagar som det bara går efter denna tolfte! jag älskar att få känna lättnad & stolthet och de känslorna är minst sagt intensiva just nu.

idag vill jag bara stanna hemma, spela guitar hero och dricka grönt thé, men jag har lovat diverse polare att jag ska hänga med på festande. jag hatar att planera och att lova saker. det är sämst. får så jävla dåligt samvete när jag ångrar mig. och nu ångrar jag mig verkligen. jag orkar ju inte festa idag. det var tillräckligt igår. jag blev attackerad av en enorm huvudvärk i slutet av kvällen, och den sitter fortfarande i idag. fuck it. egentligen önskar jag att jag var pepp och glad och bara kunde dra iväg & ha roligt och skratta med alla andra, men jag känner mig helt utmattad och nere. väl där vet jag att jag bara kommer att vilja dra hem ändå. fan.

något jag dessutom vill undvika idag är alkoholen. det drar iväg i kalorier så jävla fort och det gör mig panikslagen. jag börjar nästan återgå till min tidigare alkoholfobi. jag drack kanske max fyra gånger mellan juli förra året och februari i år, och då rörde det sig om cirka tre lightöl per gång. haha. jag var så jävla livrädd för att alkoholen skulle göra mig fet, så jag kunde helt enkelt inte dricka. men i mars i år började jag dricka regelbundet igen, och om jag ska vara helt ärlig så tycker jag faktiskt att det är värt det. det är så otroligt mycket som man missar, när man inte hänger med alla andra ut och festar. jag var extremt isolerad när jag inte drack alls. det jobbiga med drickandet är att man så lätt hamnar i situationer då man måste slåss med maten. fyllehungern är inte nådig och man får ju räkna med att alla jämt vill dra till diverse snabbmatshak när kvällen går mot sitt slut. då gäller det att stå emot, vilket inte alltid är helt lätt. speciellt om man har hållit sig borta från mat under dagen för att lämna rum för alkoholkalorier. men det går faktiskt att undvika fylleätandet. igår satt mina vänner och käkade cheeseburgare och pommes medan jag satt och rökte en cigg, haha. jag vann alltså mot maten igår (om man bortser från faktumet att jag åt en knäckemacka när jag kom hem, men det accepterar jag, för jag hade kunnat äta bra mycket värre grejer än det).

anyway, jag vet verkligen inte hur jag ska göra idag. antingen biter jag ihop och drar ut ändå, eller så struntar jag i det och vilar upp mig i stället. just nu lutar det åt alternativ två.

idag börjar supersize vs superskinny igen! jag har saknat det. <3

gårdagen gick bra - jag hetsade inte och var inte ens i närheten av hetssugen. vad som däremot gick mindre bra var det regelbundna ätandet. åt frukost på morgonen och därefter ville jag inte röra någon som helst form av mat. när klockan slagit åtta på kvällen, bestämde jag mig dock för att göra i ordning en stor portion middag så att inte hungern och hetslusten skulle slå till som en blixt från himlen. åt en pastarätt för 498 kcal. det tog säkert en timme att äta upp den. några timmar senare bestämde jag mig för att äta ett äpple också, vilket ledde till 724 kcal totalt.

det är så jävla svårt det där med hur man ska äta. mina viljor slåss: min hjärna säger att jag ska äta regelbundet, eftersom det förhindrar hets. men mina dumma känslor tycker ju självklart att det är bra när jag äter så lite som möjligt. mina känslor ville att jag skulle strunta i att äta något mer efter frukost igår. men jag är glad att jag åt den där middagen, även fast den var stor. annars hade jag mycket väl kunnat råka i hetsmode idag, och det tänker jag inte tillåta!

jag har tagit mig igenom nio hetsfria dagar nu. detta är dag tio, och jag hoppas att den ska gå smoothly.

idag har jag varit och handlat utan att känna någon som helst ångest och utan att få hetssug överhuvudtaget. det känns great, för affärer är annars ett battlefield för mig.

dock har jag saknat min lowest weight som tusan idag. har gått och speglat mina ben i alla fönster överallt och slagit mig själv med ord i huvudet för att jag är ett fetto. jag hatar det. tänk om jag bara hade kunnat stanna kvar. då hade jag varit smal nu. och då hade jag inte behövt ha lika mycket ångest över vad fan jag ska ha på mig i helgen för att inte se ut som skit. jag vill ju vara FIN i helgen. jag vill få känna mig fin, men jag förstår inte hur det ska gå ihop eftersom jag får multiångest i alla klädesplagg. jag jämför mig dessutom med alla snygga och smala människor jag får syn på och då blir ju självförtroendet sänkt i botten, directly. önskar att jag kunde sluta upp med det.

matmässigt har dagen gått hur bra som helst. jag har ätit 630 kcal. de senaste timmarna har jag dock suttit och funderat på om jag borde försöka tvinga i mig något mer. självklart vill jag helst stanna här. men jag vet att ett par hundra kalorier till skulle vara bättre för min kropp & för att förhindra hets. (i have to take all precautions necessary.)

åttonde dagen på denna hetsfria streak i alla fall. det går framåt hela tiden.

jag har nästan ingen som helst hetslust kvar. det är konstigt & underbart på samma gång. för varje dag som går är det lättare att inte hetsa! förut var det jämt tvärtom: ju fler dagar som gick, desto mer säker var jag på att hetsen skulle komma tillbaka. vad som däremot är kvar fortfarande är ångesten inför hetslusten. jag är hela tiden RÄDD att jag ska få lust att hetsa, vilket gör att jag fortfarande blir frustrerad och måste samla mod innan jag äter. efter den här perioden med någorlunda regelbundet ätande har jag dock upptäckt något mirakulöst: jag har ingen urge att spåra ur och fortsätta äta när jag har ätit mitt planerade mål. det är sjukt, men sant. till alla som försöker bli helt hetsfria kan jag verkligen rekommendera regelbundet ätande. det är skitsvårt i början, men i längden leder det verkligen till goda resultat. PLUS att det även leder till viktnedgång om man bara håller sig på en tillräckligt låg kalorinivå.

ligger på sju hetsfria dagar i rad nu (detta var den sjunde). senast blev det ju tolv i rad, men det ska jag fanemig knäcka!

jag är så jävla stolt över mig själv för att jag klarade gårdagen, då jag var tvungen att äta hos en kompis. de hade fixat världens finaste grillmiddag och dukat upp till mig och jag visste först inte vad jag skulle ta mig till. höll på att få en panikångestattack för att jag självklart absolut inte ville äta där. men jag visste inte vad jag skulle säga. jag är en sådan där människa som aldrig kan säga ifrån. så jag satte mig vid bordet, helt skakis, med ångesten lysande genom ögonen. jag lade upp lite mat på tallriken: ett kycklingspett, lite ris & lite sallad. spridde ut det så det skulle se mycket ut. sen stirrade jag på maten och försökte räkna ut kaloriinnehållet medan hjärnan skrek: "FAN, du förstår väl att du inte kan äta det här, hur många kalorier är det egentligen? förstår du att det här kan leda till att du kommer att hetsa när du kommer hem? förstår du att du är ute på jävligt hal is nu? du vet att du inte kan hantera att äta mat med okänt kaloriinnehåll, du vet att du kommer att spåra ur." men sen försökte jag vara logisk och battlade tillbaka: "kycklingspettet är pyttelitet och innehåller förmodligen max 100 kcal, salladen är bara en tomatskiva, några salladsblad & några paprikaskivor för absolut max 50 kcal, och riset är ungefär en halv deciliter kokt för max 150 kcal, nu överslagsräknar jag det här till 300 kcal och ACCEPTERAR situationen. jag tänker absolut inte hetsa på grund av det här, det vore det dummaste någonsin." och sen åt jag. och det tog tid. men jag gjorde det. och det ledde inte till hets.

jag KLARADE det.

igår började jag tänka på framtiden och huruvida det är värt att försöka bli frisk. som det är nu, vill jag ju inte bli frisk. jag vill bli fri från min hetsätning men inte från kontrollen. jag kan inte se en tillvaro framför mig där jag inte räknar kalorier. det går bara inte. jag kan knappt ens tänka mig att försöka sluta. och det är så jävla, jävla läskigt när man inser hur fast man är i sitt kontrollbehov. fuck.

har även börjat tänka närmare på faktumet att jag ska utomlands i sommar och hållit på att bli helt nedslagen av ångest. seriöst, vad fan äter man när man är utomlands? jag kommer ju att bli medtvingad på x antal restauranger av min familj och all mat kommer ju typ att drypa av fett! jag klarar det inte. till och med grönsaksrätterna kommer att vara insmetade i olja och vara helt vidriga. och jag ska vara borta i TVÅ veckor. jag kommer att dö? jag kommer att dö-dö-dö-dö-dö-dö-dö. jag försöker intala mig själv att lugna ner mig - att säga till mig själv att jag inte kommer att gå upp i vikt om jag bara försöker äta regelbundna små mål. men DET GÅR INTE att lyssna till ett sådant resonerande. det enda jag tänker är: HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP, VIKTUPPGÅNG, VIKTUPPGÅNG, VIKTUPPGÅNG! faaaaan. restauranger är det absolut läskigaste jag vet. jag kan inte ens äta på restaurang i sverige! jag måste veta vad maten jag äter innehåller för kalorimängd, annars blir jag KNÄPP. och på semestern kommer jag inte ha en jävla aning! vad FAN ska jag göra?

jag ♥ grönsaker. imorgon tänker jag äta sallad!

och idag har gått bra, trots att jag åt glass på kvällen (please, forgive me for my sins). jag har mindre och mindre hetslust, återigen. den känslan stötte jag på under min senaste hetsfria streak, as well. ju mer regelbundet jag äter och ju mindre jag oroar mig, desto lättare är det att inte hetsa.

en hemlighet: egentligen, innerst inne, så skulle jag vilja klara av att regelbundet äta ca 1200 kcal om dagen. problemet är att ångesten och ätstörningen inte tillåter mig att göra det. inte än. egentligen är det konstigt, för jag vet att jag går ner ultimat i vikt när jag ligger på den kalorimängden. ändå blir det så ångestladdat att se en sådan siffra i mitt matblock att jag bara klarar av att göra det vissa dagar (och då lätt riskerar att falla i hets).

är det inte konstigt? jag har laborerat med en hel del kalorimängder. som jag har nämnt här i ett annat inlägg, gick jag ned en hel del i vikt när jag åt 1300 kcal om dagen. jag gick inte upp någonting och jag hetsade aldrig. när jag nedreglerade mitt kaloriintag från 1300 till runt 800 kcal, gick jag fortfarande ned i vikt, men långsammare. när jag åt ca 600 kcal om dagen gick jag i stället upp i vikt p.g.a. regelbundna hetsattacker. intressant, eller hur?

och vad är målet, egentligen? mitt mål är ju fortfarande att gå ner i vikt. jag måste ner i vikt, för så som min kropp ser ut nu klarar jag knappt av att visa mig - inte ens för mig själv. jag sover med långärmade tröjor och långbyxor bara för att slippa känna av mitt kroppsomfång. jag blundar i duschen och börjar gråta av att se mina armar och ben i spegeln. så NER ska jag, så är det bara.

så om jag nu vet att 1200-1300 kcal är optimalt för viktnedgång, varför kan jag då inte bara äta det? varför bubblar orosmolnet upp i huvudet, i magen & runt omkring mig? idag när jag skulle äta lite gröt: tjugofem ynkliga gram havregryn (hello, åttio kalorier) med banan till mellanmål fick jag helt plötsligt panik. varför? rösterna slogs i huvudet. jag visste att det var bättre att äta än att inte äta (eftersom att inte äta leder till hets, för mig), jag visste att det i längden skulle löna sig för viktnedgången! men ångesten i huvudet bara gormade på mig. fick tvinga i mig den jävla havregrynsgröten. ta en tugga, ta två tuggor, STOPP, ta en tugga till, STOPP! jag känner mig så löjlig. försökte avdramatisera ätandet idag genom att äta knäckebröd till nästan varje mål eftersom det känns som en safe food för mig. (jag hetsar inte knäckebröd, det är kalorifattigt och det mättar.) ikväll unnade jag mig som sagt lite glass också. ville "belöna" mig själv och få upp kalorierna något. men nu mår jag så jävla dåligt över det.

det är på sätt och vis jävligt motsägelsefullt och knepigt, det jag försöker göra. jag försöker liksom normalisera mitt ätande för att gå ner i vikt. men jag räknar fortfarande varenda kalori. får jag inte väga maten på min matvåg får jag typ spasmer. och ångesten över ätandet finns alltid där - trots att jag vet att den kalorimängd jag äter leder till viktnedgång.

jag önskar att jag kunde stänga av alla känslor kring maten. att jag bara kunde lyckas ha full kontroll. men jag vet att det är omöjligt. och det är därför min kamp ser ut som den gör: att försöka inse, acceptera & realisera att jag faktiskt måste äta för att bli smal.

igår var min tredje hetsfria dag och jag tog mig igenom den. ingen hets sen i måndags alltså, men dock åt jag - vad som känns som - extremt mycket igår. jag vet att fjortonhundra kalorier inte är döden, att det absolut inte är döden eftersom jag dessutom förbrände en hel del, så varför KÄNDES och KÄNNS det som döden? jag var sjukt nära på att börja hetsa för att det kändes som att jag ändå "redan hade ätit för mycket", men jag lyckades styra bort den tanken. och just det tankemönstret måste jag börja utplåna totalt! det är ju så otroligt dumt att man tänker på det sättet! så varför gör man det då, konstant? mina hetsattacker bottnar i princip alltid i att jag känner att jag redan ätit för mycket. men då är det väl hundra gånger bättre att sluta äta? eller hur? i stället för att tänka att dagen redan är förstörd och att man kan börja med de hårda reglerna dagen efter och DÅ, självklart, följa dem till punkt och pricka. (hur ofta lyckas man med det för evigt?)

nä, det är otroligt mycket bättre att bara sluta. att försöka acceptera att man ätit mer än vad man ville, men att ändå stanna upp, även fast det är det svåraste som finns. och även fast det oftast innebär en stor mängd ångest.

jag menar, i should get my facts straight: förra året gick jag ner mer än tio kilo i vikt genom att äta 1300 kcal om dagen. alltså är det inte för mycket. jag måste sätta pekpinnar för mig själv här: det finns ingen mening med att hetsa om jag råkar äta en sådan mängd, för den är inte för mycket! den kommer ändå att leda till viktnedgång. dock kommer den INTE att göra det om jag hetsar. do i get it? of course i do. nu måste jag bara lära mig att tillämpa den informationen.

fenomenet att man som ätstörd direkt kan känna hur kroppen börjar växa när man äter, är så otroligt skumt. jag SVÄR att det känns som att mina lår vidgas så fort jag stoppar i mig någonting, även fast jag vet att det är HELT ologiskt. maten har ju inte ens brutits ned och fördelats i kroppen på något sätt ännu! hur kan man inbilla sig något sådant här, EGENTLIGEN? (självklart är det för att man på något sätt associerar ätande till viktuppgång, men ändå!) jag LOVAR att jag ett flertal gånger har suttit mig ned, ätit och tänkt att mina lår på allvar känns mycket tjockare när jag har ätit färdigt. hjärnan är en mycket suspekt apparat, i vissa avseenden.

anyway. idag har jag ätit frukost, lunch och mellanmål och har inte hetsat någonstans! ligger på 535 kcal just nu och tänker så småningom samla mod för att stoppa i mig lite middag. försöker fortfarande hålla mig till något slags regelbundet ätande för att inte trigga hets. ångesten vandrar hand i hand med mig som vanligt, men jag försöker slita mig loss och slappna av.

jag hade en vision idag om 225 hetsfria dagar. det återstår nämligen 225 dagar på detta år. det skulle vara så otroligt fint att lyckas, men jag vet att jag inte får ha för stora planer så att jag blir besviken och spårar ur om jag halkar på vägen.

men, jag tänkte åtminstone försöka sätta upp någon slags belöningstabell efter antal hetsfria dagar. det är svårt att hitta på roliga och tillämpbara belöningar, dock! men det verkar som att piercing blir en i alla fall!

nej. nu är jag bara jävligt förbaskad på mig själv. i lördags åt jag inte ett skit. dock drack jag ju alkohol, men ah. jag är jävligt nöjd över att jag inte åt i alla fall. speciellt när alla fick galna munchies och tryckte i sig allt inom räckhåll medan jag bara kollade på och kände mig DISGUSTED. :D på söndagen åt jag dock för mycket. och idag har jag hetsat. f-u-c-k.

situationer som nästan garanterat triggar hets för mig är 1) kaotisk stress/ångest och 2) uttråkan. idag har jag varit tvungen att utstå bägge och det har inte haft ett bra utfall. det är allt jag kan säga.

imorgon börjar jag om på nytt. denna gång vill jag klara mer än tolv hetsfria dagar. om jag klarar mer än tolv tänker jag belöna mig själv i någon form. vet dock inte hur, än. måste fundera på det. kanske med det här skiiitsnygga linnet? :')

yes, jag föll igår. föll ner i världens vidrigaste fälla, trots att jag försökte intala mig själv om och om igen att det inte skulle vara värt det. ändå marscherade jag med bestämda steg till affären och handlade hetsmaterial. jag hatar när jag gör sådant här för det ger mig bara fler anledningar att innerligt hata den jag är. (som om jag inte tyckte tillräckligt illa om mig själv innan?) blir så fruktansvärt förbaskad på mina egna handlingar och hatar känslan av att betrakta mig själv utifrån, att ropa "NEJ", men att ändå inte kunna stoppa mig själv. ingenting är logiskt.

är fullproppad med ångest fortfarande. kunde inte tänka tanken på att sova förrän någon gång vid sju imorse. ångesttankarna snurrade runt i huvudet och förgiftade hela mitt sinne. ville inte sova, ville bara försvinna. vaknade ett par timmar senare efter att ha drömt fem miljoner mardrömmar.

jag säger ju det - hetsen är ALDRIG värd det. den är aldrig värd det sättet som jag mår på efteråt, och jag MÅSTE lära mig att komma ihåg det. seriously.

funderar på att fasta idag. vill aldrig mer röra vid mat.

hetslust från helvetet, hetslust från helvetet, hetslust från helvetet. jag kommer dö om jag hetsar. jag pallar det inte. får inte spräcka det här, jag FÅR inte. men jag är typ en millimeter från att kasta mig in i hetsen. och vet inte alls vad jag kan göra för att hindra lusten från att ta över. s-h-i-t. det värsta av allt är att klockan bara är tre, så om jag börjar hetsa nu, så riskerar jag att hetsa fram till kvällen. och jag vill inte göra det. jag vill inte, vill inte, vill EJ. jag FÖRSTÅR mig verkligen inte på den här jävla hetsmekanismen, seriöst. hur fan fungerar den?

funderar på att gå och köpa massa cola zero. det brukar kunna hindra mig från att äta. sen borde jag äta någon slags riktig mat senare idag också. någon som liksom inte triggar vidare hets i form av sötsaker och så vidare. något man blir rätt mätt på. kanske ska göra soppa, eller något sådant. det är ju kalorisnålt. och det kommer kanske att kunna hålla hetsmonstret borta...

damn.

ah. drack lite mer än väntat. kalkylerade mängden till 610 kcal och det gör ont att se det. fuuuuck. menmen, jag hetsade iaf inte igår, trots att jag kom in i hetsmode där ett tag och faktiskt var bra jävla nära på att handla både glass och godis. but i avoided it. så, jag är nöjd. dessutom promenerade jag sinnessjukt mycket, så jag räknar med att jag brände upp mot 500-600 kcal. dansade dessutom som fan under kvällen och valde att powerwalka hem från festen imorse (cirka fem-sex kilometer). jag hoppas att det täcker intaget.

inne på dag tio utan hets. det är förmodligen tradigt att jag räknar på det här sättet, men it keeps me going, really. jag lovar mig själv att klara dagen.

p.s. fan, när alla var sjukt bänga igår så satt det några och pratade enbart om mat om och om igen och hur mycket mat de skulle äta när de kom hem. okej att man får munchies när man blazear, men det där var fan överdrivet. hahaha. deras diskussion fick som tur var motsatt effekt när det gällde matsug för mig, för i mina ögon lät de bara som vidriga hetsätare. tappade all hunger, haha. skönt nog. d.s.

och nu ska jag tydligen ut och dricka. haha. ÅNGEST FÖR KALORIER. men jag kör på fyra stycken hannas blueberry mini cider (de innehåller bara 110 kcal/st). på det sättet hamnar jag ändå på underskott när det gäller total kalorimängd idag. 1179 kcal sammanlagt kommer domen att lyda efter att jag sänkt de där flaskorna. hm. ska försöka dricka fort som fan, så att jag inte behöver dricka upp alla. och dessutom vet jag att det är bättre att jag kommer iväg och är bland folk där det inte finns mat, för då riskerar jag inte att hetsa!

(är inne på min nionde hetsfria dag. byxorna sitter redan lösare och jag vet att jag bara måste fortsätta såhär för att nå mitt mål. klockan är elva minuter över sju och jag vet att jag snart har klarat ännu en dag. så varför håller hetslusten på att tära sönder mig? mia viskar åt mig att gå till affären och köpa hetsmaterial. godis, bröd, glass. men det är ju det sista jag vill. jag tänker inte ge efter. varför kan inte min kropp följa hjärnans logik? DU SKA INTE ÄTA. DU SKA INTE ÄTA.)

åttonde dagen utan hetsätning och spya. blir gladare och gladare, men också oroligare och oroligare. "när slår helvetet till?", tänker jag, trots att jag inte vill tänka så. jag vill behålla lugnet! och det ska jag lägga all min energi på att göra. bortsett från oron är dock lyckan enorm. att jag kommit såhär långt! jag är för en gångs skull faktiskt stolt över mig själv.

jag känner spontant att jag skulle vilja dra ner på mina kalorinivåer. det är ibland ångestframkallande att äta ett mål mat som ensamt innehåller runt trehundra kalorier. men jag vet att det är en jävligt dum idé att droppa för lågt för tidigt, när jag mest av allt försöker kämpa mig ur hetsen. har ju dessutom märkt tidigare att jag går ner mer i vikt när jag ligger runt tusen än när jag ligger lägre, så jag tänker försöka att acceptera det här, eftersom det än så länge fungerar. kämpar oerhört med just acceptansen. ju mer jag accepterar min situation, desto mindre är mitt behov av att trösta mig med stora mängder mat.

något annat som jag känner har hjälpt mig för att komma ur hetsen är att inte oroa mig överdrivet mycket över specifika livsmedel. när jag oroar mig för mycket får jag alldeles för lätt panik, och då slår allt slint. under förra veckan har jag liksom t.o.m. klarat av att äta en liten portion glass (i en kopp) utan att känna ett behov av att ta mer. och det är framförallt för att jag har bestämt mig för att inte oroa mig för glassen. när man tänker: "jag kan äta det här livsmedlet utan att det är någon fara, jag vet att det bara innehåller x kcal och det är inte tillräckligt för att jag ska gå upp i vikt", så kan man faktiskt äta livsmedlet utan oro. när man förbjuder ett livsmedel helt däremot, blir det mycket oftare så att man hetsar stora mängder av det när man väl kommer över det. och det är det absolut värsta man kan göra!

så, jag försöker hitta ett ultimat mellanläge som jag kan acceptera och som jag går ner i vikt på. hellre tusen kalorier om dagen än trehundra kalorier ena dagen och tretusen nästa!