be running up that road, be running up that hill, with no problems.

det här är min fjortonde hetsfria dag. tidigare kunde jag inte ens inbilla mig att jag skulle kunna komma såhär långt. under våren har jag i princip trott att allting bara var kört. hetsmängderna har varit katastrofala och tillfällena för täta. jag visste inte hur jag skulle komma ur helvetet och jag mådde så dåligt över att vara i det att jag trodde att jag skulle gå under. när jag började gå upp i vikt från att ha legat på cirka sjutton i bmi, fick jag en så stor kroppslig ångest att jag seriöst inte visste var jag skulle ta vägen. viktuppgången ledde till en ångestladdad depression, och mat hjälpte för att tillfälligt döva känslorna. eftersom jag tänkte att det skulle ta hopplöst lång tid att bara gå ner ett kilo i vikt, försökte jag om och om igen med alltför hård kalorirestriktion, vilket gång på gång bara ledde till hetsätning.

men så vände det. och om jag ska vara helt ärlig, så förstår jag inte riktigt hur det kommer sig. jag tror att det beror på att jag verkligen kände att det aldrig någonsin är värt att hetsa. att jag gärna skulle gå hela livet utan att göra det igen. tidigare tror jag ändå att jag har funnit någon slags tröst i hetsandet. att jag har vetat att jag om x antal dagar ändå kommer att slå slint och kunna äta det där onyttiga som jag är sugen på. nu vill jag helt enkelt inte. jag började inse hur dåligt jag verkligen mådde efter mina hetsattacker - både psykiskt och fysiskt. var det värt den magonten, den gråten, den känslan av hopplöshet? självklart inte.

jag bestämde mig för att helt sluta hetsa, jag läste självhjälpsboken att övervinna hetsätning och jag började dessutom försöka tänka på hur jag skulle utforma mitt ätande för att kunna hålla mig hetsfri. jag har levt under väldigt strikta regler kring ätande under en så otroligt lång tid. det har handlat om hårda gränser för hur många kalorier jag får äta, regler kring vilka livsmedel jag får äta, riktlinjer för hur många kalorier jag måste träna bort varje dag för att få äta en viss mängd, och så vidare. vad jag bestämde mig för var att försöka lätta på tyglarna och släppa lite på reglerna, både kring ätandet och träningen.

det intressanta är att det verkligen, verkligen har fungerat. jag känner att jag har återtagit kontrollen över min situation. det enda jag önskar nu är att jag inte skulle ha så mycket ångest kring de situationer som är okontrollerbara. exempelvis utomlandsresan som jag ska göra om två veckor, då jag inte kommer att kunna ha samma benhårda kontroll över maten (jag väger fortfarande alla mina livsmedel och kaloriberäknar verkligen allt jag stoppar i mig). men även släktmiddagar, restaurangbesök och liknande. igår tackade jag nej till att dra hem till min mormor (det var ju mors dag), för att jag visste att det skulle serveras pizza där, och att det skulle uppfattas som sjukt konstigt om jag inte åt någonting. men pizza, det tänker jag fanemig inte käka alltså. seriöst. då känns det, hemskt nog, faktiskt bättre att jag stannade hemma.

tänk om jag aldrig kommer att kunna ta farväl av kontrollen? hur kommer mitt liv att se ut då?