igår var min tredje hetsfria dag och jag tog mig igenom den. ingen hets sen i måndags alltså, men dock åt jag - vad som känns som - extremt mycket igår. jag vet att fjortonhundra kalorier inte är döden, att det absolut inte är döden eftersom jag dessutom förbrände en hel del, så varför KÄNDES och KÄNNS det som döden? jag var sjukt nära på att börja hetsa för att det kändes som att jag ändå "redan hade ätit för mycket", men jag lyckades styra bort den tanken. och just det tankemönstret måste jag börja utplåna totalt! det är ju så otroligt dumt att man tänker på det sättet! så varför gör man det då, konstant? mina hetsattacker bottnar i princip alltid i att jag känner att jag redan ätit för mycket. men då är det väl hundra gånger bättre att sluta äta? eller hur? i stället för att tänka att dagen redan är förstörd och att man kan börja med de hårda reglerna dagen efter och DÅ, självklart, följa dem till punkt och pricka. (hur ofta lyckas man med det för evigt?)

nä, det är otroligt mycket bättre att bara sluta. att försöka acceptera att man ätit mer än vad man ville, men att ändå stanna upp, även fast det är det svåraste som finns. och även fast det oftast innebär en stor mängd ångest.

jag menar, i should get my facts straight: förra året gick jag ner mer än tio kilo i vikt genom att äta 1300 kcal om dagen. alltså är det inte för mycket. jag måste sätta pekpinnar för mig själv här: det finns ingen mening med att hetsa om jag råkar äta en sådan mängd, för den är inte för mycket! den kommer ändå att leda till viktnedgång. dock kommer den INTE att göra det om jag hetsar. do i get it? of course i do. nu måste jag bara lära mig att tillämpa den informationen.