jag ♥ grönsaker. imorgon tänker jag äta sallad!

och idag har gått bra, trots att jag åt glass på kvällen (please, forgive me for my sins). jag har mindre och mindre hetslust, återigen. den känslan stötte jag på under min senaste hetsfria streak, as well. ju mer regelbundet jag äter och ju mindre jag oroar mig, desto lättare är det att inte hetsa.

en hemlighet: egentligen, innerst inne, så skulle jag vilja klara av att regelbundet äta ca 1200 kcal om dagen. problemet är att ångesten och ätstörningen inte tillåter mig att göra det. inte än. egentligen är det konstigt, för jag vet att jag går ner ultimat i vikt när jag ligger på den kalorimängden. ändå blir det så ångestladdat att se en sådan siffra i mitt matblock att jag bara klarar av att göra det vissa dagar (och då lätt riskerar att falla i hets).

är det inte konstigt? jag har laborerat med en hel del kalorimängder. som jag har nämnt här i ett annat inlägg, gick jag ned en hel del i vikt när jag åt 1300 kcal om dagen. jag gick inte upp någonting och jag hetsade aldrig. när jag nedreglerade mitt kaloriintag från 1300 till runt 800 kcal, gick jag fortfarande ned i vikt, men långsammare. när jag åt ca 600 kcal om dagen gick jag i stället upp i vikt p.g.a. regelbundna hetsattacker. intressant, eller hur?

och vad är målet, egentligen? mitt mål är ju fortfarande att gå ner i vikt. jag måste ner i vikt, för så som min kropp ser ut nu klarar jag knappt av att visa mig - inte ens för mig själv. jag sover med långärmade tröjor och långbyxor bara för att slippa känna av mitt kroppsomfång. jag blundar i duschen och börjar gråta av att se mina armar och ben i spegeln. så NER ska jag, så är det bara.

så om jag nu vet att 1200-1300 kcal är optimalt för viktnedgång, varför kan jag då inte bara äta det? varför bubblar orosmolnet upp i huvudet, i magen & runt omkring mig? idag när jag skulle äta lite gröt: tjugofem ynkliga gram havregryn (hello, åttio kalorier) med banan till mellanmål fick jag helt plötsligt panik. varför? rösterna slogs i huvudet. jag visste att det var bättre att äta än att inte äta (eftersom att inte äta leder till hets, för mig), jag visste att det i längden skulle löna sig för viktnedgången! men ångesten i huvudet bara gormade på mig. fick tvinga i mig den jävla havregrynsgröten. ta en tugga, ta två tuggor, STOPP, ta en tugga till, STOPP! jag känner mig så löjlig. försökte avdramatisera ätandet idag genom att äta knäckebröd till nästan varje mål eftersom det känns som en safe food för mig. (jag hetsar inte knäckebröd, det är kalorifattigt och det mättar.) ikväll unnade jag mig som sagt lite glass också. ville "belöna" mig själv och få upp kalorierna något. men nu mår jag så jävla dåligt över det.

det är på sätt och vis jävligt motsägelsefullt och knepigt, det jag försöker göra. jag försöker liksom normalisera mitt ätande för att gå ner i vikt. men jag räknar fortfarande varenda kalori. får jag inte väga maten på min matvåg får jag typ spasmer. och ångesten över ätandet finns alltid där - trots att jag vet att den kalorimängd jag äter leder till viktnedgång.

jag önskar att jag kunde stänga av alla känslor kring maten. att jag bara kunde lyckas ha full kontroll. men jag vet att det är omöjligt. och det är därför min kamp ser ut som den gör: att försöka inse, acceptera & realisera att jag faktiskt måste äta för att bli smal.